Kategori: Tidningsreportage

Trots att Sverige har åtagit sig att skydda personer med funktionsnedsättning mot våld och diskriminering visar FN:s granskning på allvarliga brister. I en granskning från 2024, får Sverige skarp kritik för att inte leva upp till Funktionsrättskonventionen – särskilt när det gäller rätten till skydd, rättvisa och tillgänglighet i rättssystemet.

När FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) granskade Sverige 2024 var kritiken ovanligt tydlig. Kommittén konstaterade att många människor med funktionsnedsättning hindras från att få sin sak prövad i rättssystemet och inte får det skydd mot våld de har rätt till.

Forskning visar att personer med funktionsnedsättning löper ungefär dubbelt så stor risk att utsättas för våld jämfört med befolkningen i stort. Våldet kan vara fysiskt, psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt, och sker ofta i nära relationer eller i beroendeställningar – till exempel till anhöriga, assistenter eller annan personal.

Våld mot personer med funktionsnedsättning är ett stort men ofta osynligt samhällsproblem. För att förändra det krävs att vi lyssnar till de drabbades erfarenheter, synligör problemen och säkerställer att stödet finns där när det verkligen behövs.

När förövaren är någon som personen är beroende av för stöd i vardagen blir situationen särskilt svår. Få vågar anmäla eller söka hjälp, av rädsla för att förlora det stöd de behöver för att kunna leva sitt liv.
Dessutom är rättssystemet fortfarande långt ifrån tillgängligt för alla.

Det finns en tydlig strukturell ojämlikhet i rättssystemet. Det handlar inte enbart om fysiska hinder, utan om attityder, bemötande och kunskap.

Många möter hinder redan vid första kontakten med polisen; brist på tillgänglig information, svårt språk, otillräckliga hjälpmedel eller lokaler som inte fungerar. FN konstaterade att Sverige inte lyckats säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan delta fullt ut i rättsprocessen.

Funktionsrättskonventionen, som Sverige ratificerade 2008, slår fast att personer med funktionsnedsättning har samma rättigheter som alla andra. De ska skyddas mot våld, ha tillgång till rättssystemet och kunna få sin sak prövad. Men FN:s granskning 2024 visar att det fortfarande finns en klyfta mellan teori och praktik. Många vittnar om att deras berättelser inte tas på allvar, att de misstros i kontakt med myndigheter, eller att processerna blir så komplicerade att de till slut ger upp.
– Det finns en tydlig strukturell ojämlikhet i rättssystemet. Det handlar inte enbart om fysiska hinder, utan om attityder, bemötande och kunskap, säger generalsekreterare Ylva Sperling.

Kritiken från FN är en påminnelse om att rättssäkerhet också handlar om tillgänglighet. Ett system som bara fungerar för vissa grupper uppfyller inte de mänskliga rättigheterna. För att förändra detta krävs både kunskap och handling. Myndigheter, rättsväsende och civilsamhälle behöver arbeta tillsammans för att identifiera hinder, förändra rutiner och lyfta rösterna från dem som själva drabbas.

– Våld mot personer med funktionsnedsättning är ett stort men ofta osynligt samhällsproblem. För att förändra det krävs att vi lyssnar till de drabbades erfarenheter, synligör problemen och säkerställer att stödet finns där när det verkligen behövs, säger Ylva Sperling avslutningsvis.

Inför en välfylld Avicii Arena mottog Dimitris Constantinou i december 2023 Tim Bergling Foundations årliga utmärkelse. Priset tillfaller någon som engagerar sig för ungdomar och unga vuxna.

”Med sitt mod, engagemang och sin energi har han skapat Team Store­bror som under sina kvällsvandringar och i förebyggande syfte söker upp ungdomar runt om i Stockholm”, sa Tim ”Avicii” Berglings pappa Klas och välkomnade Dimitris upp på scenen. Han gjorde det inför tusentals jublande människor.

– Det var en stor ära att uppmärksammas på det sättet, säger Dimitris ett år senare.

Dagen efter utmärkelsen satt han i TV4:s morgonsoffa och berättade om Team Storebror. Bildtska släktföreningen har utsett honom till Årets förebild, medan Allmänna arvsfonden och Postkodstiftelsen har lovat ekonomisk stöttning. Av Tim Bergling Foundation fick han 100 000 kronor. Pengarna skapar nya möjligheter.

Vi hoppas i framtiden kunna ordna event med jämna mellanrum. Vid sidan om kvällsvandringarna är det jätteviktigt att få samla ungdomarna i grupp. Vi kanske också kan börja arvodera våra kvällsvandrare.

– Dimitris Constantinou

Han växte upp i Skärholmen och hamnade tidigt snett. En andra fängelsedom för narkotikabrott och annat innebar en vändpunkt. Dimitris satt ensam i fängelsecellen och funderade: Vill jag verkligen ha det så här?

– Det tog nästan tio år att hitta mig själv. I dag jobbar jag som social­pedagog på en skola i Hjorthagen. Jag grät av hela mitt hjärta när jag blev antagen till utbildningen. Det var en enorm stolthet, säger Dimitris.

Han minns sin uppväxt, hur han och hans kompisar drev omkring och betedde sig allmänt olämpligt. Polisen skulle senare få anledning att intressera sig för Dimitris. Men där och då var han bara ett småstökigt barn.

– Jag såg aldrig några goda exempel. Det fanns ingen som kom fram och talade oss till rätta. De enda eldsjälarna vi hade runtomkring oss var de kriminella människorna. Under de här åren förberedde jag mig i princip på att kliva in i den kriminella världen.

Han tittar sig omkring och ser små Dimitrisar växa upp i en tydligt tuffare miljö än den han själv fostrades i.

– Av 1 000 barn och ungdomar mellan 12 och 15 år är det kanske 10–20 som har en viss personlighet och attraheras av machotänket i gängmiljön, säger han.

Dimitris jämför med hundar: Alla hundar är inte försynta pudlar och taxar, det finns även hundar med ett aggressivt beteende inom sig som kan bli en fara för omgivningen om de hanteras på ett dåligt sätt. En pitbull eller amstaff som i stället får rätt vägledning har goda förutsättningar att växa upp till världens finaste husdjur. Det är dessa hundars motsvarighet i ungdomsvärlden som Dimitris spanar efter när han kväll efter kväll drar på sig sin gula Team Storebror-väst och vandrar omkring i Stockholms förorter.

Du måste tidigt fånga upp de här 10–20 barnen, lära dem hantera sina personligheter och hjälpa dem att finslipa sina alfa-egenskaper. Team Storebror försöker skapa förtroenden, vara bra förebilder och bygga långsiktiga relationer.

Att snabbt identifiera barn och unga som riskerar att dras in i kriminalitet är den kanske viktigaste framgångsfaktorn i kampen mot gängen, bedömer Dimitris. Det är i det utrymmet Team Storebror verkar.

Ju längre dessa barn får vara ostörda utan att vuxna människor ser och stöttar dem, desto större risk att de utvecklar ett kriminellt beteende, resonerar Dimitris.

– En sista sak, säger han när intervjun är över.

Han undrar om han kan få två exemplar av tidningen där artikeln ska publiceras. Det ena exemplaret tänker han behålla. Det andra ska han låsa in i ett bankfack tillsammans med andra tidningar som har uppmärksammat honom och Team Storebror.

– När min dotter blir äldre ska hon få läsa vad hennes pappa har gjort, säger Dimitris.

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Tidningen Brottsoffer, nr 1 2025.

Text: Krister Stenlund  Foto: Privat

Det var när Natalie Klockars blev gravid som hon bestämde sig för att sluta med narkotika – sluta knarka och sluta sälja. Hon fortsatte ändå med affärerna under hela graviditeten.

– Jag hade blivit mer beroende av pengar än av narkotika och insåg att 7 000 kronor per månad i mamma­penning inte skulle räcka långt. Jag ville få ihop pengar till en bra mamma­ledighet, säger Natalie.

Sin sista narkotikaaffär gjorde hon när värkarna hade satt i gång. Just i det skedet dök hennes allra bästa stamkund upp för att handla.

– Pappan till barnet satt fast i trafiken, själv stod jag där och knep. Jag frågade kunden om det var okej för honom att stanna kvar en stund, tills någon annan kom. Han meckade en joint och tyckte att han hade fått världens viktigaste uppdrag, minns Natalie.

Episoden ingår i boken ”Prinsessan på höjden”. Bokförlaget hörde av sig sedan Natalie medverkat i boken ”När ingen lyssnar” av Diamant Salihu, den gången under det påhittade namnet Sara. Förlaget ville nu publicera hela hennes berättelse.

Jag tänkte ’En sådan här chans får jag aldrig mer’, säger Natalie som har skrivit boken tillsammans med journalisten och författaren Frida Söderlund.

Hon började sälja narkotika i mindre skala och blev successivt en framgångsrik aktör. Kontaktlistan innehöll många hundra namn. Natalie valde kunder med omsorg.

– 98 procent av dem hade jobb. De kunde handla narkotika på väg till jobbet eller på lunchrasten. Jag vann den målgrupp som alla knarklangare vill ha, stabila människor som handlar regelbundet och vill ha någon som de kan lita på.

Bland stamkunderna fanns framgångsrika kändisar, myndighets-personer, finansmänniskor och andra respekterade medborgare.
Natalie beskriver hur hon flera gånger levererade stora mängder narkotika till ett framgångsrikt finansföretag på Östermalm. 

– Om jag hade velat hade jag kunnat förstöra många människors liv. Väldigt många personer har ett tyngre missbruk än vad deras omgivning förstår, säger hon.

Boken beskriver ett liv med stora inkomster och ekonomisk frihet, men också en ständig stress, rädsla, misstänksamhet och stora risker. Natalie blev indragen i en livsfarlig konflikt mellan rivaliserande gäng.

– Du vänjer dig vid oron. Du mår ständigt dåligt, men det blir ett normalläge. Det är först nu jag förstår hur dåligt jag verkligen mådde. Det är en jättefrihetskänsla att inte behöva vara på sin vakt hela tiden.

Ingen tvingade Natalie att sälja narkotika. Hon betonar det egna ansvaret men konstaterar också brister i sin uppväxt som hon inte kan klandras för.

Om jag hade fått lika mycket hjälp som jag fick när jag blev gravid kunde mitt liv ha blivit annorlunda. Socialtjänsten borde ha fångat upp mig på ett annat sätt än de gjorde.

Hennes pappa var en omsusad gängledare. Han åkte ut och in i fängelse och straffades till sist med livstids utvisning från Sverige. I dag är han död.

Natalie berättar i boken om pappans reaktion när han fick veta att dottern sålde knark – han blev överlycklig.

– Det kanske låter konstigt, men för mig är det ett stort och viktigt ögonblick att minnas. Det var första gången som pappa var stolt över mig. Även om det var fel sak att vara stolt över så var han ändå stolt.

Det är fyra år sedan Natalie sa adjö till knarket. Hon bor i en lägenhet i Stockholm tillsammans med sin dotter och jobbar heltid som reklamationshandläggare. Vägen dit har inte varit spikrak.

– Man har varit den där driftiga tjejen, folk har behövt dig, de har kanske haft respekt för dig. Att först vara som en vd för ett mindre företag och sedan torka golv på en restaurang… Man vet inte riktigt vem man är.

Vad i ditt gamla liv saknar du mest?

– Pengarna. Jag tampas varje dag med det. Jag är fortfarande beroende av pengar men kan inte mata beroendet på samma sätt som förut. Om jag inte hade haft ett barn att ta hand om skulle jag nog ha jobbat ihjäl mig för att få pengar.

Hon vill med boken inspirera till förändring. Natalie uppmanar myndigheter att samarbeta och våga tro det värsta när barn berättar. Budskapet till föräldrar är att ta kontroll över sina barns telefoner och agera om de hittar oroväckande saker.

– Det kanske känns som ett misslyckande att behöva kontakta socialtjänsten, men det är ett större misslyckande att inte våga be om hjälp.

Natalie hoppas att människor ska se hennes historia som ett varnande exempel.

Om du inte vill jobba med att plocka skräp i en färgglad overall som avslöjar att du har en specialanställning, då ska du inte bli kriminell. Det är där du förr eller senare hamnar, tillbaka på ruta ett. Alla åren som du säljer droger är de åren du raderar från ditt liv, det är så många år du kommer att ligga back. Jag kanske inte kan få hela Rinkeby att sluta vara kriminell, men någon kanske läser boken och tänker ”Det är fan inte värt att leva det här livet”.

Detta reportage publicerades ursprungligen i Tidningen Brottsoffer, nr 1 2025.

Text: Krister Stenlund  Foto: Nadja Hallström/Bokförlaget Polaris.

Jag kommer ofta tillbaka i tankarna till min tid som fritidsledare, framför allt när jag hör hur diskussionerna går i samhället. Vi hör ofta att fritidsgårdar och andra mötesplatser för unga utgör en grogrund för kriminalitet och saknar brottsförebyggande funktion. Fritidsgårdarnas existens har blivit ett slagträ i debatten, och gäller tyvärr även de få verksamheter som finns i våra socioekonomiskt utsatta områden.

Jag har över tio års erfarenhet som fritidsledare, utöver nio somrar som kolloledare på Barnens Ö. Jag vågar inte ens tänka på hur många ungdomar jag har mött genom åren. Ofta får jag frågan hur många av dessa som varit kriminella eller kopplade till gäng. Med tanke på att jag främst har arbetat i socioekonomiskt utsatta områden borde antalet vara stort, enligt vissa.

Men sanningen är annorlunda. Jag vet att fem av mina tidigare ungdomar inte längre är i livet, eftersom de senare valde gängen. Det gör ont att tänka på, men jag vet också att det inte var under min tid som fritidsledare detta skedde. Jag hade ingen kontakt med dem efter att jag slutade på fritidsgården, även om jag har många fina minnen av dem. Jag frågar mig ofta: Varför gick det snett för just dem? Vad var det som gjorde gängkulturen så lockande? Eller saknade de något i livet som gjorde gängen till ett mer attraktivt val?

Vi vet att alla har ett behov av att bli sedda och hörda, särskilt i en viss ålder. Hjalmar Söderberg uttryckte det i Doktor Glas:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Många av dem som dras in i gängen kommer från dysfunktionella hem, med begränsade ekonomiska resurser eller frånvarande föräldrar. Flera av mina tidigare ”gårdsbarn” beskrev fritidsgården som sitt andra hem – en plats där det fanns något att göra och vuxna som såg och bekräftade dem. Samma funktion fyller olika föreningar och verksamheter. Den stora frågan är inte vad vi ska göra med de unga som redan är i gängen, utan hur vi kan stoppa nyrekryteringen.

Tyvärr ser vi en oroande utveckling. Kommunala insatser i vissa områden, såsom fritidsgårdar, minskar eller försvinner helt. Civilsamhället och andra viktiga aktörer har också dragit sig tillbaka. Varje gång de goda krafterna backar skapas ett tomrum, och detta utnyttjas av andra krafter. Kampen mot gängen kan bara vinnas om gängkriminaliteten aldrig blir ett alternativ för våra barn och unga.

Det var inte på fritidsgården som mina tidigare ungdomar drogs in i gängen. Lika lite sker sådan rekrytering inom idrottsföreningar eller andra verksamheter som erbjuder en meningsfull fritid. Rekryteringen sker när alternativen försvinner, när vuxna slutar se och bekräfta ungdomarna – när de är som mest utsatta. Samhället måste skapa fler positiva insatser på plats och göra det svårare för unga att undgå att bli sedda, beundrade och älskade. Gängen ska aldrig ges en chans, medan våra unga ska få så många positiva möjligheter som det bara går.

Denna text är ursprungligen publicerad i Tidningen Brottsoffer, nr 1 2025.

Text: Markus Haile   Foto: Brottsofferjouren Sverige.

Att gängkriminaliteten dominerat den kriminalpolitiska debatten har medfört att brottsofferperspektivet har blivit starkare. Liksom fokus på samhällsskyddet. Det menar Brottsofferjouren Sveriges förbundsordförande Sven-Erik Alhem som beskriver hur det rådande samhällsklimatet driver fram ny lagstiftning för att skydda allmänheten.

– Den stora fasan inom brottsområdet i vårt samhälle just nu är gängens härjningar med så kallade dödsskjutningar och sprängattentat. Det är något som inverkar på oss alla. Jag brukar säga att vi alla är brottsoffer i vid bemärkelse. Därför att hussprängningar och dödskjutningar drabbar oss alla åtminstone psykiskt. Även helt oskyldiga människor får dessvärre sätta livet till, säger Sven-Erik Alhem. 

Gängkriminaliteten och de nya utmaningar som uppstår i dess kölvatten har också i hög grad påverkat rättspolitiken, menar han.

– Det har skett en svängning från ett gärningsmannaperspektiv. Vi kan nu se hur det samhällsskydds- och brottsofferperspektiv regeringen tidigt uttalade har satt sin prägel på ny lagstiftning.

Aktuellt just nu är regeringens förslag om att alldeles undantagsvis i brottmål tillåta anonyma vittnen uttala sig under förundersökning samt under huvudförhandling i domstol. Vid Tidningen Brottsoffers pressläggning har riksdagen ännu inte fattat beslut i frågan, men väntas göra det i slutet av november.

Möjligheten att i exceptionella fall kunna få vittna anonymt är något som Sven-Erik Alhem och Brottsofferjouren drivit länge.

–  De första reaktionerna jag fick var enormt negativa, men nu finns det en större enighet bakom, i alla fall i riksdagen. Utan att gå in på detaljerna kan man säga att detta främst är aktuellt i de situationer där tystnadskulturen har föranlett att nästan ingen vågar ställa upp och vittna.

Anonyma vittnen är alltså, betonar Sven-Erik Alhem, en undantagssituation som för att kunna komma till stånd måste beslutas av domstol.Han poängterar att för de allra flesta som ska vittna kommer vittnesplikten att gälla precis som vanligt. Viktigt är också att utanför den allra grövsta gängkriminaliteten finns det normalt ingen som helst anledning känna oro för att vittna.

– Den som ska höras som vittne kan inte säga att ”jag gör detta bara under förutsättning att jag får vara anonym”. Vittnesplikten gäller som vanligt för det stora flertalet mål och vittnesplikten medför att man inte på något sätt har möjlighet att som vittne själv avgöra om man ska ställa upp eller inte.

I somras föreslog regeringens utredare att ett nytt tidsobestämt straff ska införas, ett så kallat säkerhetsstraff.  Straffet ska kunna dömas ut i fall av allvarliga vålds- eller fridskränkningsbrott där risken för återfall bedöms vara hög. Förslaget har nyligen varit ute på remiss och blev också aktuellt i debatten som följde nyheten om att den så kallade Nytorgsmannen misstänkts för en ny våldtäkt efter att han blivit villkorligt frigiven från ett femårigt fängelsestraff gällande flera våldtäkter och andra sexualbrott mot flera olika kvinnor. Han har också häktats som på sannolika skäl misstänkt för det nya våldtäktsbrottet.

– Jag ska inte gå närmare in på det målet, men kort kan nämnas  att Nytorgsmannen enligt medieuppgifter blev villkorligt frigiven trots att han misskött sig under fängelsetiden och att man från kriminalvårdens sida framhöll att det var hög risk för återfall.

Brottsofferjouren Sverige har i sitt remissvar ställt sig positiva till att säkerhetsstraffet införs. Sven-Erik Alhem betonar vikten av att det finns en så kallad säkerhetsventil inbyggd i straffet, liksom det finns i de tidsobestämda påföljder som finns i Sverige idag – livstidsstraff och rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

– När det gäller livstidsdömda till exempel så kan de när minst tio år har verkställts ansöka om att få livstidsstraffet omvandlat till ett tidsbestämt fängelsestraff. Den prövningen sker i Örebro tingsrätt i första instans. Vid avslag kan den livstidsdömde ansöka på nytt en gång per år.

Att ansökan om omprövning kan ske årligen är Sven-Erik Alhem dock kritisk mot.

– När det sker så tätt blir uppmärksamheten i media ofta påfrestande för inte minst berörda anhöriga till mordoffer.

En annan effekt av gängkriminaliteten, menar Sven-Erik Alhem, är att annan brottslighet ofta får lägre prioritet hos polisen.

– Gängkriminellas härjningar har medfört att polisen måste ägna så mycket tid åt att utreda just deras brottslighet att vardagsbrotten ofta prioriteras ner. Det är något jag märker i många samtal jag får från människor som är missnöjda med hur deras anmälan har behandlats.

 Samtidigt understryker han att det inte går att generalisera. Det finns också många goda exempel på väl genomförda utredningar men nedprioriteringen i stort märks som en följd av gängkriminaliteten.

Sven-Erik Alhem betonar att Brottsofferjouren har en fortsatt viktig roll i samhället.

– Något jag ständigt framhåller är att den medmänskliga ideella och icke-myndighetsbaserade stödverksamheten som vi bedriver är betydelsefull i en mängd olika avseenden. Det framkommer också ofta i de intervjuer som görs med människor som har fått stöd från oss.

1984 bildas den första ideella brottsofferjouren i Södertälje av polisen Per Svensson och diakonen Saara Bäckman. Två verksamheter som gav brottsofferstöd fanns redan i Sverige – förutom i Stockholm också i Malmö – men Brottsofferjouren i Södertälje blev den första ideella föreningen.

1988 bildar fem brottsofferjourer – Södertälje, Malmö, Borås, Sundsvall och Trelleborg– Brottsofferföreningarnas Riksförbund, BOJ.

1989 byter förbundet namn till Brottsofferjourernas Riksförbund, BOJ. Ett 30-tal föreningar är nu anslutna. Regeringen beviljar en halv miljon kronor till uppbyggnad och utbildning av nya brottsofferjourer.

Initiativet till Internationella Brottsofferdagen tas av Björn Lagerbäck, dåvarande ordförande för Brottsofferjourernas riksförbund. Datumet den 22 februari väljs för att det ska vara mörkt vid ljusmanifestationen som hålls för att uppmärksamma de brottsutsattas situation. Idén sprids sedan vidare till andra länder där dagen nu också uppmärksammas.

1991 beviljar Justitiedepartementet en miljon kronor i bidrag för uppbyggnaden av fler lokala brottsofferjourer.

1994 inrättas Brottsoffermyndigheten och Brottsofferfonden.
Polisen får en ökad informationsskyldighet och samarbetet mellan polis och brottsofferjour fördjupas. Tidningen Brottsoffers första nummer kommer ut. ”Att vi idag kan presentera tidningen Brottsoffer är en milstolpe för oss, som stöder och hjälper brottsoffer”, skrev dåvarande ansvarig utgivare och förbundssekreterare Per Svensson i nr 1/1994.

1995 startas stödsverksamhet i domstol på försök i Växjö. Idén kommer från polisen Birger Gustinger i samarbete med Brottsofferjouren.

2000 har Brottsofferjouren ideellt byggt upp stödsverksamhet vid hälften av landets alla tingsrätter.

2001 fastslår regeringen att den domstolsbaserade stödverksamheten har en viktig funktion och täcker ett behov hos många av domstolarnas besökare, och därför borde inrättas vid landets alla tingsrätter och hovrätter.
Brottsoffermyndigheten och Domstolsverket får därmed ett regeringsuppdrag att verka för att det ska finnas tillgång till stöd vid alla tingsrätter och hovrätter i hela landet.

2002 bildas Brottsofferjourernas Telefoncentral. Nu kan brottsoffer från hela landet ringa 0200-21 20 19 för kontakt med en lokal brottsofferjour.

2006 startas Stöd på eget språk och Brottsofferjouren kan nu erbjuda brottsutsatta stöd på fler språk än svenska.

2008 lanseras Brottsoffersvar på nätet och brottsutsatta kan via Brottsofferjourernas Telefoncentral få svar på sina frågor via mejl.

2013 får 92 948 personer stöd av landets jourer. Riksstämman beslutar att en utveckling av hela organisationen ska göras för att förstärka brottsofferstödet.

2014 byter Brottsofferjourernas Riksförbund namn till Brottsofferjouren, får ny logotyp och grafisk profil. Året efter ändras namnet till Brottsofferjouren Sverige.

2016 får Brottsofferjouren Sverige efter enträget opinionsarbete höjda bidrag från både Brottsofferfonden och Socialstyrelsen.

2020 tilldelas Brottsofferjouren Sverige det europeiska telefonnumret för brottsofferstöd – 116 006. Numret ingår i 116-nummerserien som EU-kommissionen reserverat för tjänster av samhälleligt värde.
Samma år utökar Brottsofferjourens telefoncentral 116 006 sina öppettider så att fler kan få stöd och Brottsofferchatten lanseras så att kontakter också kan tas via brottsofferjouren.se

2024 finns ett 60-tal brottsofferjourer över hela landet. Brottsofferjouren Sverige driver flera projekt, bland annat COVIS som syftar till att stärka stöd i domstol i Europa och Trygg trapp vars syfte är att hitta en modell för hur tryggheten kan öka i tre bostadsområden i Sverige med utgångspunkt i ungas röster.

– Vi ser en stor skillnad i hur samhällsengagemanget ser ut. På 80-talet när jouren skapades var det många aktiva, både som medlemmar och ideellt engagerade. För att kunna erbjuda stöd på det vis vi gör idag behöver vi den ideella kraften. I Södertälje har vi tur, vi har många engagerade volontärer som vi uppskattar, men det är klart att det är en farhåga att volontärantalet och intresset av att arbeta ideellt kan minska över tid och generation, säger Fanny Hansen, verksamhetsledare på Brottsofferjouren Södertälje.

Vi anser att det ska vara enkelt och lättillgängligt att få stöd när du blivit utsatt för brott.

Anledningen till att jouren bildades på 80-talet var för att byta fokus. Då talade man bara om gärningsmän, aldrig om de som blivit utsatta. Detta har blivit bättre.

– Klart att vi skulle behöva prata ännu mer om brottsoffers utsatthet, särskilt i samband med den höga bostadsbristen som vi har, och hur den drabbar brottsoffer, men brottsoffers status har verkligen blivit stärkt i och med att brottsofferjouren bildades, säger volontärsamordnaren Sara Drevendal.

Vilka utmaningar har ni idag?

– Den ständiga frågan om finansiering och säkrade inkomster till verksamheten är orosmoln. Kampen om att finnas kvar är en pengafråga. Varje år måste vi söka bidrag och kämpa för pengar, vilket såklart innebär en otrygghet för jouren, säger Fanny Hansen.

Vi hoppas och tror att vi ska finnas i minst 40 år till.

Fördelar med att vara en ideell förening, är att Brottsofferjouren inte är en myndighet och att man kan vara anonym när man söker stöd hos den, säger Sara Drevendal.

– Brottsofferjourens roll är viktig i många avseenden. Både när det gäller stöd till den brottsutsatta, att hen får möjlighet att prata och bearbeta vad hen blivit utsatt för. Men även i informationssyfte, och för att få en bekräftelse på att man blivit utsatt.

Det är aldrig brottsoffrets fel att man blivit utsatt. Att få en sådan bekräftelse gör att skulden och skammen minskar och därmed ökar chansen att kunna gå vidare och leva med det som man blivit utsatt för.

– Vi anser att det ska vara enkelt och lättillgängligt att få stöd när du blivit utsatt för brott. Ett brott som utifrån inte anses vara grovt, kan vara väldigt jobbigt för den utsatte.

För att måendet inte ska bli sämre och brottsoffret inte ska få långvariga men är det viktigt att man pratar om händelsen med någon.

Vi är även viktiga i informationssyfte och har en förklarande roll och ett gott samarbete med polisen. Vi kan förklara hur det går till med förhör, när man kan få målsägandebiträde och även förklara hur rättsprocessen går till.

Hur ser ni på er framtid som brottsofferjour?

– Vi hoppas och tror att vi ska finnas i minst 40 år till. Eftersom BOJ är en ideell förening finns det såklart ett hot om att det ideella intresset ska avta och att finansiering ska utebli, säger Fanny Hansen.

Men hon och Sara Drevendal tror att man under de senaste decennierna sedan jouren skapades 1984 har förstått värdet av brottsofferstöd och att ett nytt viktigt fokus är att nå ut till fler anhöriga.

– Som anhörig till ett brottsoffer kan man ofta vara viktig i brottsoffrets process. För att orka med att vara ett stöd för andra, kan det vara viktigt att få möjlighet att prata med någon och få stöd själv. Att ge information till anhöriga om vad brottsoffret kan gå igenom skapar även mer förståelse i utsatthet vid exempelvis våld i nära relation, säger Sara Drevendal.

Text: Yamile Lindgren

Vi som är verksamma inom Brottsofferjouren vet – precis som alla dem vi är till för – hur mycket ett bra medmänskligt stöd betyder vid den känsla av utsatthet som ofta följer för brottsoffret efter ett brott. Ibland kan dessvärre den känslan kvarstå under mycket lång tid. Brottsofferjourens medmänskliga stöd, som ibland kombineras med annat stöd som samhället ansvarar för, gör skillnad.

Under mycket lång tid har Brottsofferjourens stöd kunnat erbjudas väldigt många i Sverige. I skrivande stund nalkas 40-årsjubileet för vår ursprungsjour i Södertälje. Vi kan alla känna stolthet över kontinuiteten i vår verksamhet där vi över hela landet samverkar för att vår icke myndighetsbaserade organisation ständigt kan utvecklas till gagn för alla brottsutsatta som är i behov av vårt stöd. Och där vi är måna om att bistå varandra över lokala brottsofferjourgränser när det behövs.

För mig som förbundsordförande är det viktigt att nämna betydelsen av de insatser i form av ideellt stöd åt brottsoffer, anhöriga och vittnen som Brottsofferjouren i alla lokala jourer under mycket lång tid har gett och framöver vill fortsätta kunna ge. Vi vill naturligtvis på bästa sätt samverka med myndigheter inom de områden vi verkar. Samtidigt som det är angeläget att betona vår självständiga roll. Även inom Europa för våra systerorganisationer känns det angeläget att framhålla värdet av att en mycket betydande del av stödet till brottsutsatta äger rum av frivilligorganisationer. För många stödsökande finns det ett särskilt värde i ett ideellt och icke myndighetsbaserat stöd. De länder som positivt visar förståelse för och uppskattning av ideella stödverksamheter och som därigenom även ger ekonomiska förutsättningar också för en god samverkan i jämbördig anda är goda föredömen när det gäller stödverksamheter. Det är viktigt att varje regering har brottsoffren i fokus.

När vi nu uppmärksammar 40-årsjubileet för Brottsofferjouren i Södertälje är det med stolthet vi ser tillbaka på alla de goda krafter som genom alla år samverkat för att verksamheten kunnat utvecklas inte bara i Södertälje utan över hela landet. Låt oss fortsätta kämpa för att alla brottsoffer, anhöriga och vittnen i hela Sverige ska erbjudas ett fullgott stöd oberoende vem man är och var i landet man bor. Stort GRATTIS Södertälje för er aktningsvärda verksamhetsålder och för allt gott arbete ni – och alla före er – utfört under alla år! Lycka till med alla era framförliggande verksamhetsår!

Sven-Erik Alhem är förbundsordförande för Brottsofferjouren Sverige.