Kategori: Reportage

För några år sedan blev Tina vittne till en misshandel. Det var en person i hennes närhet som misshandlat sin 18-åriga dotter.

– Jag såg inte själva händelsen, men var den person som mötte den förkrossade tjejen bara sekunder efter att det skett. För mig var det hela väldigt omvälvande då hela min bild av familjen förändrades på en sekund och jag snabbt fick bestämma mig för om jag var beredd att ta ställning för dottern eller om jag skulle släta över händelsen och bara trösta, för att inte bli osams med familjen.

Ingen engångsföreteelse

Men eftersom händelsen utspelade sig på självaste julafton, och att Tina dagarna efter händelsen pratade länge och flera gånger med tjejen i fråga så var beslutet enkelt. Tjejen berättade då att det inte var någon engångsföreteelse utan det var ett scenario hon var van vid. 

Även om jag då var helt säker på att jag gjorde rätt, så fanns oron i kroppen för hur det hela skulle falla tillbaka på mig själv eftersom jag ändå fortfarande skulle behöva träffa förövaren i min vardag. Kanske tänkte jag innerst inne att det hela skulle gå över av sig självt, eftersom dottern flytta hemifrån för att plugga på annan ort. 

Tinas fokus låg till en början mycket på tjejen, att försöka peppa henne och få henne på fötter och blicka framåt. När hon någon månad senare ringer Tina och berättar att hon polisanmält händelsen, blir Tina stolt över henne, men också rädd. Vad kommer nu att hända henne? Ytterligare månader senare fick hon lämna sin vittnesberättelse till polisen. 

– Efter det tänkte jag att polisanmälan ändå aldrig kommer att leda till något åtal eftersom jag som var ”vittne” inte sett själva händelsen. Så tiden gick och jag försökte finna ro i det hela, trygg med att tjejen befann sig på annan ort och pappan inte visste att jag vittnat eller ens att händelsen hade polisanmälts.

Förundersökningen ledde till åtal

Men så en dag ringer tjejen och berättar att det blir åtal. Strax därefter får Tina en kallelse på posten om att vittna under rättegången. Och mötet med pappan blir därefter av en helt annan karaktär. Från att hejat glatt och skojat, så fäster han blicken i henne, håller den kvar, går nära henne och beter sig allmänt hotfullt med sitt kroppsspråk – om än utan att egentligen göra något. Tina uppfattade hans beteende som obehagligt.

Information om stöd i domstol

I kallelsen som skickades från tingsrätten fanns information om att det skulle finnas ideella stödjare på plats i tingsrätten. 

– Jag började direkt googla och fann snabbt att det fanns något som hette Brottsofferjouren. Inget att förlora, jag behövde någon som kunde berätta hur det hela skulle gå till. Så jag ringde, på vinst eller förlust. Och det var det bästa jag gjort! Brottsofferjouren blev min stöttepelare, inte bara fram till rättegången och i väntan på min tur i tingsrätten, utan dessutom under en lång tid efter att rättegången var över och dom var fastslagen. 

Överväldigad av omsorg och omtanke

– Jag är en ganska praktisk person, som knegar på och är en ”duktig flicka”, som många kvinnor är. Jag är ingen person som brukar brusa upp eller ta ställning. Jag är inte aktiv i föreningar eller har en chefsposition. Jag är helt enkelt en vanlig människa. Och när jag ringde Brottsofferjouren var det utifrån att någon skulle berätta för mig hur det hela praktiskt skulle gå till, och sen skulle rättegången genomföras och jag skulle gå vidare i livet. Men jag blev helt överväldigad av den omsorg och omtanke av mig som individ som Brottsofferjouren gav mig. Även om jag har en fantastisk make som stöttade mig helt och fullt, och vänner och övrig familj som också hjälpte mig, så var min kontaktperson på Brottsofferjouren den som ställde den viktigaste frågan: hur mår du? Och det räddade mig igenom den här perioden! Genom att jag fick tid att fundera och känna efter, på riktigt, hur jag kände och mådde, så lärde jag mig att hantera de tuffa känslorna. Jag hade tryckt undan mina känslor, eftersom ”det är mycket värre för tjejen som ju faktiskt är utsatt för våldet”. 

Blev lugnare i sig själv

– Men när jag väl släppte på mitt eget försvar och lät Brottsofferjouren ledsaga mig och mina tankar, så kunde jag landa och bli lugnare i mig själv. Att BOJ tog ansvar för mig och inte lät mig komma undan, utan höll kvar mig och följde upp våra samtal, är något jag aldrig kunnat föreställa mig kunde erbjudas. Personen på Brottsofferjouren som var min kontaktperson var otroligt engagerad, gav sig aldrig utan hjälpte mig med mina tankar och tvingade mig att känna efter. Och när jag strax före rättegången dessutom blev oskyldigt anklagad för förtal, vilket kändes ytterst obehagligt, så var det fantastiskt skönt att veta att jag alltid kunde höra av mig till BOJ. Av dem fick jag svar inom några timmar och jag fick bästa hjälpen, så att jag kunde fokusera och agera för att senare kunna lämna ett så bra vittnesmål som möjligt. Vid just det här tillfället bad Brottsofferjouren mig att kontakta åklagaren och berätta, något jag själv inte trodde var möjligt. Tack vare det tipset så hade jag och åklagaren ett bra förberedande samtal, som fick mig att känna mig mer lugn när vi sen väl träffades i tingsrätten.

Jag hade heller aldrig förväntat mig att Brottsofferjouren skulle finnas där så lång tid efter rättegången. Att få möjlighet att prata om det som varit och hur det känns efter en tid, var magiskt bra. Särskilt skönt var det också att kunna ventilera de efterspel som blev med pappan – för stämningen oss emellan var och är allt annat än god. Och jag är övertygad om att samtalen jag hade med BOJ fick mig att växa och bli en bättre version av mig själv. För det är jag evigt tacksam! 

Kontakta Brottsofferjouren!

– Så även om jag tror mig vara stark och tänker att ”om jag bara peppar mig själv till att jag är stark så kommer jag att klara det”, så är jag övertygad om att jag kom starkare ut på andra sidan genom att ta hand om mina riktiga känslor och förstå att jag inte skulle vara rädd för dem. Jag hade aldrig klarat det utan Brottsofferjouren. Därför är mitt råd att höra av sig till BOJ– även om du känner dig stark och modig. Det gör skillnad! Det är otroligt viktigt att tingsrätten får möjlighet att göra ett bra jobb så att skyldiga kan dömas och oskyldiga kan frias.

För ett antal år sedan utsattes Petra för ett sexuellt övergrepp under en resa.

Direkt efteråt förstod jag inte ens att jag blivit utsatt för ett brott. När en person två dygn senare sa att jag blivit våldtagen och uppmanade mig att göra en anmälan förstod jag heller ingenting. Men jag gjorde ändå anmälan. Lite som att jag var en robot som bara gjorde det som önskades.

Tyckte inte att hon förtjänade hjälp

– Min syn på mig själv var usel. Den är än idag långt ifrån perfekt, men något bättre än då. Egenvärdet är under skosulorna och fortfarande kan jag inte må gott en dag utan att ångesten anfaller mig. Som att jag inte är värd det. Varför skulle statens pengar gå till min förundersökning och kanske kommande rättegång? Det var så jag tänkte. Som att jag inte var värd denna hjälp, trots att jag hade en god känsla av mötet med poliserna som höll det första förhöret.

Kom i kontakt med Brottsofferjouren

– En kvinna ringde mig. Jag förstår i efterhand att poliserna som tog mitt vittnesmål måste ha frågat mig om jag ville ha brottsofferstödjande kontakt och att jag då svarat ja på det. Jag minns det dock inte, så jag blev förvånad och lite tagen på sängen när kvinnan ringde. Jag tackade nej till vidare stöd, för jag förstod ju inte ens vad som hade hänt mig. Efter en tid insåg jag att vad jag än ska kalla det som hänt mig så behövde jag stöd från något håll och kom då ihåg den där kvinnan som hade ringt mig. Googlade lite och förstod då var hon ringde ifrån, så jag ringde upp henne.

Detta fick Petra hjälp med

• Tips om att kontakta mitt försäkringsbolag, något jag aldrig skulle ha kommit på själv. 
• Samtalsstöd för att börja bena lite i vad som egentligen hänt.
• Information om rättsväsendet och rutiner i det.
• Coaching vad gäller att ”äga ärendet”, det vill säga hålla mig uppdaterad i förundersökningen, för att känna att det är mig det handlar om och att jag har koll på läget.
• En gång tipsade stödjaren mig om att börja ”ta tillbaka lite av mitt liv”. Hennes konkreta tips var att besöka Hälsokostbutiken och köpa en flaska multivitamin. Hon menade att jag inte kan göra våldtäkten ogjord utan jag kan bara påverka hur det blir framåt. Det här kan låta banalt men det ledde till att jag började träna, fick bättre dygnsrytm, började dra i förundersökningen själv och startade samtalsgruppen Ventilen (nämns lite längre ned).
• I ett senare skede fick jag även hjälp att överpröva försäkringsbolagets omänskliga beslut om att inte betala ut någon ersättning till mig och överprövningen tog skruv. 
• Jag sökte en samtalsgrupp för sexualvåldsutsatta och frågade den lokala Brottsofferjouren om de kände till någon, vilket de tyvärr inte gjorde. Stödet jag då fick var att själv starta en sådan grupp i syfte att öppna en arena, Ventilen. Då använde jag Brottsofferjouren som bollplank för att vara så förberedd som möjligt inför starten av gruppen. 

En livsviktig kontakt

Kontakten med Brottsofferjouren var för mig livsviktig. Jag hade inte överlevt om jag inte haft det stödet. Jag kunde ringa dit och berätta att jag idag känner mig som en värdelös människa, så äcklig och bara i vägen. Många gånger hade jag självmordstankar. Innan vi avslutade telefonsamtalet hade stödjaren tagit ner mig på jorden igen och gett mig hopp.

– Jag är i normala fall strategisk när det kommer till ansökningar, skrivelser och blanketter. I detta speciella läge, när jag dessutom inte tyckte att jag var värd någonting, förmådde jag inte göra detta själv. Det gjorde också att jag kände mig ännu sämre som människa, men Brottsofferjouren hjälpte mig så att allt skulle bli rätt. Jag hade inte gjort någon överklagan, varken gällande nedläggningen av förundersökningen eller till försäkringsbolaget, om jag inte haft stöd ifrån Brottsofferjouren. Kontakten med Brottsofferjouren har även i längden varit stor hjälp när det exempelvis kommer till min syn på mig själv och mitt egenvärde. Bara att veta att det fanns någon som totalt var på min sida var enormt värdefullt. Brottsofferjouren fanns där för mig, det var inget fokus på förövarna.

Vill hjälpa andra

– Mitt engagemang i mitt eget ärende gjorde också att hela rättssystemet och bemötandet av brottsutsatta för mig blev intressant. Dessutom bestämde jag mig för att använda detta elände till något som gynnar andra. Jag var med i radion, lokala dagstidningen och i samarbeten m

Det talas väldigt mycket om gärningsmännen. Inget fel i det, men offren är totalt bortglömda.

Orden är polisen Per Svenssons och året är 1985. Tillsammans med diakonissan Saara Bäckman berättar han för Länstidningen i Södertälje hur de ett år tidigare startat ”Jouren för brottsoffer” – den första brottsofferjouren i Sverige. Som kvarterspolis i stadsdelen Hovsjö i Södertälje hade Per Svensson sett ett behov hos brottsutsatta som han inte kunde uppfylla i sin yrkesroll.

”Som polis har man ofta så mycket att göra att man inte hinner stanna kvar hos de drabbade och lyssna på deras önskemål”, berättade han för Länstidningen. Han mötte människor som behövde någon att prata med, men också ofta råd om hur de skulle fylla i försäkringspapper eller skriva skadeståndsansökningar för att få ekonomisk hjälp.

Idén till Brottsofferjouren väcktes av en tidningsartikel om hur Röda korset gav brottsofferstöd vid en kvarterspolislokal i Stockholmsområdet. Per Svensson tog kontakt med dem, men fick svaret att det inte fanns resurser att starta något liknande i Södertälje.

I stället bestämde han sig för att ta saken i egna händer. Diakonissan Saara Bäckman, som var engagerad i den nystartade kvinnojouren i Södertälje, kom till hans hjälp.

Jag blev lika tänd på idén. De människor som utsätts för brott är en bortglömd grupp. De är oftast upprörda och chockade efter att ha blivit offer för lägenhetsinbrytare, väskknyckare eller andra våldsmän.

Saara Bäckman till länstidningen.

Idén förankrades hos polisledningen som var positiva och lät jouren använda ett rum i polislokalerna i Hovsjö. Telefon bidrog kyrkan med. Per Svensson och Saara Bäckman rekryterade frivilliga och snart fanns ett tiotal ideella som varje torsdag turades om att svara på samtal.

Två verksamheter som gav brottsofferstöd fanns redan i Sverige – förutom i Stockholm också i Malmö – men Brottsofferjouren i Södertälje blev den första ideella föreningen.

”Vår förhoppning är att BOJ ska bildas i fler kommuner, så att BOJ blir en livboj för alla som utsätts för brott”, sa Saara Bäckman till Sörmlands nyheter 1984.

Och så blev det. År 1988 bildade fem brottsofferjourer Brottsofferföreningarnas Riksförbund, BOJ (idag Brottsofferjouren Sverige).

Text: Amanda Säfström